Abstract
Syftet med den här uppsatsen är att försöka ge en förklaring till att Sverige och Norge, två lika grannländer som under drygt hundra år samarbetet om statsborgerlig lagstiftning, under tidigt 2000-tal gick i helt olika riktning i relation till acceptans av dubbelt statsborgarskap. De statsborgerliga lagarna som utvecklades i skandinaviskt samarbete byggde bland annat på att dubbelt statsborgarskap borde undvikas. Sverige gjorde 2001 bedömningen att den internationella trenden av mer acceptans och den ökande globaliseringen gjort att den tidigare principen borde överges och dubbelt statsborgarskap kunde accepteras. Norge gjorde helt motsatt värdering och valde att vidareföra den tidigare principen om ett statsborgarskap också i ny lag.
Argumentation för och emot dubbelt statsborgarskap i de offentliga dokument som producerades inom beslutsprocesserna har studerats idénalytiskt. Processen har belysts med hjälp av tre teoretiska perspektiv som alla fokuserade på olika faktorer. Det teoretiska perspektivet ”samhällsinkludering”, som främst bygger på Faists (2007) forskning, visade att kollektivets behov var en viktig faktor i Norge, medans individernas rättigheter var utgångspunkten i Sverige. I Norge uppfattades statsborgarskapet som om det hade fasta gränser och identitet ansågs kunna vara norsk, eller t.ex. svensk, men inte båda två samtidigt. Det svenska statsborgarskapet beskrevs som om det hade porösa gränser där identiteter och lojaliteter ansågs kunna vara överlappande. Perspektivet ”nationsförståelse”, grundat i Brubakers (1992) forskning, visade att historiska aspekter var viktiga för utfallet. Bland annat identifierades förhållandet mellan statsborgarskap och medborgarskap som en viktig faktor för acceptans av dubbelt statsborgarskap. Den stabilitet som Brubaker identifierat i statsborgerlig lagstiftning användes som ett argument i den norska processen. Det tredje perspektivet ”politisk struktur och aktörer”, som utgick från Faists (2007) och Howards (2006) forskning, visade att den svenska processen var mer pragmatisk och konsensuspräglad än den norska. Att Norge hade ett stort högerpopulistiskt parti i parlamentet kan ha påverkat både den politiska strukturen och andra aktörer. Då de tre perspektiven analyserades i kombination visade det sig att nationsförståelseperspektivet påverkar de skillnader mellan länderna som de andra perspektiven identifierar. Resultatet av studien kan sammanfattas med att Sverige valde att acceptera dubbelt statsborgarskap medan Norge inte ville acceptera dubbelt medborgarskap.